Trauma, trauma, trauma...

Ända sedan barnsben har mitt liv definierats av svåra prövningar och smärtsamma erfarenheter som kan vara både skrämmande och överväldigande att höra mig berätta om. Från förlust och sorg till övergivenhet och övergrepp – jag har stött på många av livets mest utmanande ögonblick. Varje trauma har lämnat sitt avtryck, men också erbjudit möjlighet till lärande och tillväxt. Det tog mig dock trettio år att förstå att jag behövde konfrontera och bearbeta dessa upplevelser, men tack vare det har jag idag en djupare förståelse för vad det innebär att vara människa. Min resa är ett vittnesmål om styrkan i att återhämta sig och finna ljus även i de mörkaste stunderna.

"Ett rikemansbarn kan väl inte ha haft det så tufft"

Trauma tenderar ofta att kopplas till specifika grupper av människor – de som anses ha låg social status, låg inkomst och de som bor i förorter. Även forskning pekar mot detta, men forskningen kan bara redovisa det som syns och hörs, och genom min egen erfarenhet kan jag därför hävda att denna uppfattning både är snäv och felaktig. 

Jag växte nämligen upp i rikedom och hög social status, men det förhindrade inte att jag upplevde min barndom som ett helvete på jorden. Men tyvärr, så kunde det ytliga skenet och det materiella överflödet i min närmiljö osynliggöra det jag utsattes för och den inre smärtan jag bar, och i stället betraktades mina beteenden som en personlig brist, snarare än ett resultat av min omgivning. I trettio år accepterade jag att smärtan jag bar på var mitt eget fel, att det var en defekt hos mig snarare än konsekvens av det jag liv jag överlevt. Det var inte förrän jag stod i ett trauma jag inte kunde fly ifrån, som jag började ifrågasätta denna uppfattning och sakta men säkert förstod att ett trauma inte känner några gränser - det kan drabba vem som helst, oavsett social status eller ekonomisk bakgrund. Att erkänna detta har varit en viktig del av min resa, och genom att vägra acceptera den felaktiga idén om att mina erfarenheter var en personlig brist, kunde jag äntligen bearbeta och förstå min egen historia på djupet. Det ledde mig till en djupare insikt om hur vi alla, oavsett bakgrund, bär våra egna strider och hur viktigt det är att se trauma för vad det verkligen är - en mänsklig erfarenhet som påverkar oss på olika sätt, oavsett yttre omständigheter. 

"En svart-vit värld med tusentals nyanser"

Genom livets långa resa har jag mött alla möjliga människor och befunnit mig i de mest varierande miljöer du kan tänka dig. Trots detta har jag aldrig riktigt funnit min plats i samhället eller känt mig hemma någonstans. Denna känsla av att vara på outside-sidan, oavsett om jag var omgiven av framgångsrika eller de som ansågs mindre lyckade, har varit en konstant följeslagare. Jag fann det väldigt svårt att skilja på vem som var god och vem som var ond, eftersom jag ofta såg det goda i dem som betraktades som onda, och det onda i det som vanligtvis hyllades som goda. Min tid inom säkerhetssektorn satte mig sida vid sida med polisers vars mentalitet ibland var ännu mer skrämmande än den hos de kriminella jag också mötte. Jag konfronterades dagligen med en värld präglad av hårdhet och cynism, en värld där makt och status ofta skymde sikten för mänsklighetens verkliga ansikte. Denna komplexitet gjorde det svårt för mig att sätta enkla etiketter på människor, likväl som jag aldrig kunde placera mig själv i någon kategori, och det stärkte min tro på att det fanns en djupare nyans i varje individs verklighet. 

I dagens samhälle är det lätt att låta fördomar och kategoriseringar forma våra uppfattningar om människor. Vi tenderar att dela in dem i ramar av antingen goda eller onda, framgångsrika eller misslyckade. Jag har själv varit sådan, under tiden jag försökte hitta "min kategori", men känslan inom mig har trots detta alltid varit densamma. Det har inte känts rätt - för jag har gång på gång sett att dessa fördomar ofta varit missvisande. Jag har mött människor som i allmänhet betraktas som de mest fördömda, och jag har ändå sett deras vackra och komplexa sidor som sällan, om ens någonsin, får utrymme att synas. På samma sätt har jag sett de mest hyllade personerna visa sidor som står i kontrast till deras offentliga bild. Det enda fördomar och kategoriseringar av människor kan bidra till är en ökad splittring i samhället. De hindrar oss från att se den fulla bilden av människan och dess verkliga erfarenheter. Genom att begränsa vår syn till ytliga etiketter missar vi de djupa, mänskliga aspekterna av var och en av oss. Att erkänna och förstå detta kan hjälpa oss att övervinna de barriärer som fördomar skapar och att se varje människa som den komplexa och unika individ hon eller han är- 

"It's a curse and a blessing at the same time"

Att jag alltid haft en förmåga att se människan bakom masken, oavsett vilken mask de bar, var länge det som fick mig att tro att det var något fel på mig. Jag såg det som en personlig brist att kunna se det dolda sidorna hos människor jag mötte, särskilt eftersom jag ofta fick höra "hur kan du ens prata gott om den här personen". Jag förstod aldrig varför ingen annan kunde se de sidor jag såg - de sidor som inte syntes utåt. Det var inte förrän jag började förstå mig själv som jag insåg att jag också hade gömt mig bakom en mask, att jag till och med hade växlat mellan olika masker, för att passa in. 

Min förmåga att se människors innersta ser jag både som en välsignelse och en förbannelse. Att kunna förstå och känna empati för den verkliga personen ser jag idag som min allra största gåva i livet, men tidigare upplevde jag det snarare som en belastning eftersom jag också ständigt konfronterades med dessa personers komplexa verkligheter... samtidigt som jag kämpade med att navigera mellan mina egna masker.